In 2000 a report on IT related crime was released by the BRÃ?. BRÃ? is the Swedish National Council for Crime Prevention (Brottsförebyggande rÃ¥det – BrÃ¥). Since first reading this report I have been very critical of its presentation of gender in relation to computer crime.

When I began this blog in 2005 it was only natural that I would quote this report in an entry and air my criticism at the same time. So in a post entitled Boys, girls & computers (in November 2005) you can read:

In a report on IT related Crime (XXX & XXX) from The Swedish National Council for Crime Prevention from the year 2000 we find the wierd and wonderful quote:

â??Män misstänks för dataintrÃ¥ng, de manipulerar, raderar och stjäl program, filer eller data. När kvinnor misstänks som gärningsmän handlar det mestadels om interna dataintrÃ¥ng â?? obehörig registerupplysning och radering av filer, program eller data. Endast tre kvinnor misstänks för databedrägeri.â??

Källa: IT-relaterad brottslighet, BR�-rapport 2000:2

Loosely translated: Men are suspected of breaking into computer systems, they manipulate, erase and steal programs, files or data. When women are suspected it is mostly internally accessing computer systems – unauthorised looking at files and erasing files, programs or data. Only three women are suspected of computer fraud.

The authors therefore state that men are actively carrying out manly tasks of destruction while women are driven by curiousity to peek into files. Men â??break, manipulate, erase and stealâ?? while women look and erase. Even to the most untrained this is a joke. Men are doers who do macho stuff while women are either driven by curiousity or erase (by incompetence?).

I realise that the report is from 2000 butâ?¦ come on!! Can they have written this with a straight face?

Since then the post has been peacefully hanging around the database waiting for a reader. Today it solicited a reaction. An email arrived from someone claiming to be one of the authors of the report (it is not an official BRÃ? email address). I will reproduce the email in Swedish so as not to be accused of interpreting the content.

Hej Klang!
Jag såg att du hade citerat våran Brå-rapport på ituniv.se för ungefär ett år sedan. Jag blev en aning fundersam över ditt sätt att tolka vad vi skrivit i rapporten. Så jag tänkte att jag kanske kunde förklara hur du ska tolka det du citerade.

Vi påstår inget, vi redovisar ett resultat från en undersökning av polisanmäld brottslighet. Det vill säga den delen av brottsligheten som kommer till polisens kännedom. En del av dessa polisanmälningar innehöll uppgifter om en misstänkt gärningsmän. Vi sammanställde dessa uppgifter och fick fram ett antal kvinnor som misstänktes för brott. Så vad vi skriver är endast ett resultat av vad som framkom i undersökningen.
Således gör vi inga slustater om skillnader mellan mäns och kvinnors brottslighet, det råkade bara falla sig så att de kvinnor som fanns med i undersökning misstänktes för interna dataintrång.

Jag hoppas att jag förklarat så att du förstår vad du har läst. Och du, när du citerar något bör du ta med allt som står i avsnitt du tanker citera.

Mvh

The letter begins â??Hello Klangâ?? and goes on to explain that I have misinterpreted the report and the quote. The writer goes on to explain that the authors of the report were not drawing any conclusions but simply reporting. It ends with on a condescending note explaining how one should handle quotes.

To which I replied:

Din förklaring hjälper inte alltför mycket. Min kritik dÃ¥ – och nu – handlar om det vinklade sättet ni okritiskt presenterar er data.

I detta stycke som jag citerar kan man läsa att kvinnor begår brott på grund av nyfikenhet eller okunskap medans männens brottslighet är aktiv och kunnigt.

När en undersökning visar resultat som verkar helt skumma har man ett ansvar som forskare/författare/utredare att problematisera de resultat man får. Erat sätt att presentera siffrorna ger den oreflekterande läsaren en felaktig könsbild i relation till brottslighet.

Tonen i ert sprÃ¥kbruk i rapporten förstärker tydligt budskapet om kvinnans tekniska inkompetens. Du skriver i ditt mail: “Vi pÃ¥stÃ¥r inget, vi redovisar ett resultat…” jag hÃ¥ller inte med. Genom att skriva pÃ¥stÃ¥r man (i detta fall ni) nÃ¥got. Genom att citatet finns i en BRÃ? rapport sÃ¥ är det inte lösa ord utan semi-officiell sanning. Era ord skapar en verklighet som andra förhÃ¥ller sig till. Det sistnämnda kanske lÃ¥ter dramatiskt och överdrivet – framförallt i detta fall – men som utredare bör man inte anse att man endast rapporterar neutralt och sakligt.

Neutralitet och saklighet är något man strävar efter men det kan knappast uppnår.

Jag anser att ni har fel, att ni borde tänkt igenom vad siffrorna betyder och, framför allt, att ni borde uttryckt er på ett helt annat sätt.

Basically I criticise the authors again for their gender-biased report which shows men as active and knowledgeable, while women are ignorant, passive and nosey. I go on to state:
1) Researchers must question and problematise results which seem odd.
2) Presenting results without questioning creates, in this case, a slanted or biased view of gender in relation to IT crime.
3) The tone in the report re-enforces the gender bias.
4) The claim in the email that they are not interpreting but simply reporting is both wrong and harmful. Every time one writes anything it is an act of interpretation.
5) The presentation or interpretation in a report issued by BRÃ? ensures that the words are taken seriously.
6) Neutrality and objectivity are things writers should strive for but are not attainable goals.

I conclude by saying that I believe they are wrong in their report, they should have reflected upon what the numbers meant and, above all else, expressed themselves in a completely different manner.

I have edited out personal names so to enhance the principle discussion rather than those involved. Besides the important lack of gender understanding, the point I want to push across is the idea that a report can be neutral. All writing is an act of interpretation. All reading is an act of interpretation. The fact that one of the authors contacts me to “teach” me how to interprete his work demonstrates a serious lack of understanding of the role of the official report as a political and social artefact. If this had come from the writer of a lesser work I would have ignored it. But when the admonishment to interprete official sources in the “correct” manner comes from an official source my feeling of concern grows rapidly.

There is a danger when we accept at face value what we read (even in official sources). This danger becomes even more serious when the author attempts to lecture, teach or scold the reader for his or her interpretation.