Här är debattartikeln som Henrik Sandklef & jag fick med i GP idag. Hos GP finns den här.
Naiv tro på teknologi som brottsbekämpare
Högteknologi löser inte brott. Det som behövs är fler poliser. Dessutom måste brottsbekämpning balanseras med integritet. Det borde justitieministern begripa. Utan respekt för rättigheter har syftet med brottsbekämpning misslyckats, skriver Mathias Klang och Henrik Sandklef.
På mycket kort tid har Sverige infört ny repressiv lagstiftning samt ändrat i befintlig lagstiftning på ett sådant sätt att mänskliga rättigheter kommer i kläm. Sverige inför DNA-databaser, ökar polisens möjligheter till avlyssning, ökar användning av kameraövervakning, diskuterar massavlyssning av mobiltelefoner och hemliga husrannsakningar.
Sverige har även varit drivande på Europanivå genom sin entusiasm för
datalagringsdirektivet. Direktivet innebär att operatörer skall tvingas lagra kundernas kommunikationsdata. Denna information omfattar till exempel vem du ringer till, samt, om det är mobilsamtal, var du befinner dig, innehållet i dina sms, vad du tittar på när du är online och så vidare. Datalagring motiveras med kampen mot terrorismen, men ändamålsglidningen har redan börjat.
Efter datalagringsdirektivet antogs, kunde man i Computer Sweden (14/12) läsa följande uttalande av Inger Segelström (s), “Jag är tacksam och glad att vi fÃ¥r en gemensam lagstiftning för hela Europa. Det här är ocksÃ¥ garantin för att integriteten och de mänskliga rättigheterna inte Ã¥sidosätts.”
Repressiva förslag
Logiken är Orwellsk i stil med Krig är fred. Att motivera inskränkningar i vår integritet med just inskränkningar i denna integritet borde vara ett argument som vem som helst genomskådar.
DN skriver i en ledare (22/12) att vi aldrig har haft en justitieminister som på så kort tid initierat så många repressiva förslag. Han kallas en fara för rättssäkerheten. Bodström motiverar behovet av repressiv lagstiftning genom att hänvisa till terrorbekämpning. Denna abstrakta hotbild utnyttjas hänsynslöst, utan reflektion över dess sannolikhet. För att skydda det öppna samhället mot terror måste den öppenhet vi försvarar förminskas. Tyvärr litar vi på Bodström utan att tänka på vad som egentligen händer.
Sverige var en drivande kraft för genomförandet av omfattande datalagring inom EU. Information som lagras kommer att användas. Spärrar utlovas, men är luddigt utformade och kan lätt modifieras. När information finns tillgänglig kommer det att vara svårt att förhindra missbruk.
Enligt Bodström handlar inte detta om nyreglering utan en kodifiering av det som polisen gör. Datalagringsdirektivet en väsentlig skillnad från polisens tidigare praxis. Polisen kunde, om informationen fanns lagrad, få tillgång till materialet. Skillnaden nu är mängden och typen av information som måste lagras.
Sedan bör en justitieminister vara mer aktiv i avvägning av de rättigheter som polisens agerande innebär. Bodströms roll skall inte enbart vara att säkerställa polismetoder genom lag, utan även att begränsa polisen när deras agerande kränker eller hotar rättigheter.
Bodström har, på ett vilseledande sätt, jämfört datalagring med fingeravtryck. Att hänvisa till fingeravtryck är att förenkla och fördumma debatten.
Kartlägger handlingsmönster
Datalagring handlar inte om att bekräfta identitet utan snarare att kartlägga kommunikations- och handlingsmönster, det vill säga att registrera vad du gör, läser och skriver samt vem du kommunicerar med och om vad. Datalagring avslöjar dina åsikter, fingeravtryck din identitet.
Vi förringar inte vikten av brottsbekämpning men förblindas inte av teknologi. Högteknologi löser inte brott. Det som behövs är fler poliser och det kostar. Bodström visar en naiv teknikoptimism genom att lägga resurser på utveckling av övervakningsteknologi. Dessutom måste vi hela tiden balansera brottsbekämpning med integritet. Utan respekt för rättigheter har syftet med brottsbekämpning misslyckats. Vi uppnår inte rättvisa genom minskade rättigheter.
Demokrati bygger på att vi kan kommunicera ostörda av rättsapparaten. Nu har dessa möjligheter tagits bort. Bör vi vara oroliga?
Bodström säger “Bara den som har nÃ¥got att dölja har nÃ¥got att vara rädd för”. Den här retoriken är tyvärr vanligt förekommande i historien, med helt andra resultat för medborgare än vad Bodström vill pÃ¥skina.
Att påstå att oskyldiga inte har något att frukta är ett hån. Oron inför statligt missbruk av personlig data är inte överdriven. Flera stater har utnyttjat olika former av id-handlingar för att förfölja och förtrycka hela folkgrupper. Instanser av statligt missbruk av data och dess effekter är viktiga att komma ihåg, eftersom det felaktiga argumentet att oskyldiga människor inte har något att frukta upprepas ofta, trots att historien regelbundet visat att detta inte är sant.
Vi måste säga nej
En upprepad felaktig tes blir inte sann och att vara oskyldig är ingen garanti för rättvis behandling.
Nu kommer polisiära resurser att läggas på datalagring i stället för annan brottsbekämpning. Vi måste aktivt delta i debatten, vi måste sluta upp med vår blinda tilllit, vi måste ifrågasätta det som låter bra, vi måste säga nej till åsiktsregistrering som faktiskt blir en direkt effekt av datalagring. Men framför allt måste vi sluta acceptera en justitieminister som inte värnar om medborgarnas rättigheter.
