Författaren är en stark metafor. Bilden av den ensamma skapande människan som inte alltför sällan offrar allt för sin konst lever starkt inom oss. Denna ikon av konstnärligt lidande belönas därefter med det mest motsägelsefulla en marknadsekonomi kan erbjuda â?? en juridisk ensamrätt, ett monopol.
Det upphovsrättsliga systemet möjliggör för den som skapar nÃ¥got att bli ägare till det som skapas. Detta innebär att den som klottrar pÃ¥ en papperslapp â??ägerâ?? det som har nedtecknats. Utan krav pÃ¥ registrering av skapelsen, detsamma gäller den som fotograferar, framför en dikt, skulpterar och mÃ¥nga andra former av skapande verksamhet. Detta innebär att den som vill använda sig av text, musik och bilder (och andra kulturella yttringar) mÃ¥ste ha tillstÃ¥nd frÃ¥n upphovsmannen.
Med teknologins roll har människor i allt större utsträckning förvandlats från kulturkonsumenter till kulturproducenter. Vår samtids kulturdebatt har förändrats. Diskussioner om finkulturens vara eller inte vara har till viss del runnit ut i sanden. Tack vare teknologin har skapandets verktyg hamnat i nästan alla hem. Teknologin används flitigt till skapandet av musik, bilder, texter och konst. Ibland känns det som om varje dator innehåller kulturuttryck i form av halvskrivna romaner, avhandlingar, musik och konst i alla dess former.
Möjligheten till kommunikation gör att traditionella publikationskanaler inte är nödvändiga. Dikter måste inte skickas till förläggare, vernissagen kan ske i virtuella rum och även den mest sparsmakade av musikintressen finns representerad i gemenskaper skapade av en fusion av människor och maskiner. Förläggarens roll har förändrats. Den skapande människan har kommit att bli oberoende av denna mellanhand. Det är ett val att utnyttja och betala för mellanhanden eller försöka finna sin egen marknad.
Problemet är att skaparen vill kunna dela med sig av sina verk men samtidigt se till att de som tar del av verket förstår under vilka förutsättningar som verket får åtnjutas. Upphovsrätten ger dock inga undantag verket blir exklusiv egendom och får inte åtnjutas utan tillstånd.
I dagens kulturproduktion är detta verktyg för trubbigt. Skaparen vill kunna säga du fÃ¥r göra X men inte Y med mitt verk. Kanske att du fÃ¥r ändra i mitt verk men inte tjäna pengar pÃ¥ det. Eller du fÃ¥r sprida det men inte ändra i det. Eller du fÃ¥r ändra det men sedan mÃ¥ste du tillÃ¥ta andra att ändra i â??vÃ¥rtâ?? nya verk. SÃ¥dana subtila skillnader har inte varit enkla att genomföra med dagens system.
Som en lösning på detta finns nu Creative Commons (CC). Ett enkelt licenssystem som tillåter skaparen att licensiera sina verk på sättet som beskrivs ovan. Licenserna har nu även anpassats till svenska förhållanden och kommer att tillgängliggöras i december 2005. Systemet har redan lanserats i 23 länder och många fler står på tur. CC har en potential att skapa frihet för många kulturproducenter men det finns dock några oklarheter som återstår.
Det främsta av dessa är insamlingsorganisationer (såsom STIM och SAMI) som har genom sin position tillskansat sig en monopolliknande ställning som inte tillåter sina medlemmar att släppa delar av sin produktion under CC licenser. �n värre är att, om organisationernas regler tillämpas strikt, så kan inte en kulturproducent som använt CC licenser bli medlem i STIM.
CC är inte en kritik mot upphovsrättsystemet. Tvärtom CC bygger på en fungerande upphovsrätt. Genom att erhålla upphovsrätt på en skapelse kan skapare gå vidare till CC och välja att dela med sig av det som har skapats. På ett enkelt sätt ger CC upphovsmannen friheten att sätta ihop regler för hur hans eller hennes verk ska få användas av andra.
För att tillgodose kulturproducenternas intressen bör dock inte insamlingsorganisationer få en sådan makt att den enskilde producenten väljer att avstå från att dela med sig genom CC licenser på grund av dessa organisationer.
